Frågan kvarstår.

Läs till låten: Willy DeVille – It’s So Easy (The Deathproof Soundtrack)

För många människor är kösystem ett väl känt begrepp – som dessutom fungerar relativt hyggligt vid affärer, nöjescentrum eller konserter. På pendeltågsstationen vid rusningstid är det inte så. Här kommer jag att, för att känna mig ung, kasta en kruka åt äldre tanter. Och yngre män. (”Äldre damer, Yngre män” – hade förmodligen fungerat som titel på nästa menlösa svenska kriminal/actionfilm). Nåväl. Skit i det. I huvudsak är detta falierande kösystem mäkta intressant att skåda. Och roligt. Det gäller bara att hitta en distans till det själv. Jag har ju inte alltid bott i Stockholm och har därför en klar fördel i och med att jag inte är lika stressutsliten av kollektivtrafik. Jag har en gång när jag var skolpojke åkt buss hela dagen genom och runt Göteborg, bara för att jag var sur på min gymnastiklärares uteblivna kommentar om mitt tokläckra innebandyskott. Jag har dessutom en hög kusiner på Donsö i Göteborgs skärgård. Bara en sån sak. Det är ju en konstig värld. Allt kan hända. Trots vad alla säger åt en när man är liten. Även om kommentar om att världen är fin slungas iväg från äldre tanter, yngre män eller Kjell Sundvall.

Vad jag egentligen skulle komma till här vara att det finns människor som sätter armbågar i ryggen, fingrar i öronen och spikar fast skorna på perronger för att komma för en in i tåget. Där det naturligtvis är lika proppfullt som hur de än hade valt att gå in i vagnen.

Kaffesumpen 

Welcome to WordPress.com. This is your first post. Edit or delete it and start blogging!